hej allihopa!

nu har jag varit och föreläst, jag var himla osäker efteråt. jag visste inte om publiken hade gillat det eller inte, jag har ju svårt att läsa av människor.. en del hade sett intresserade ut ,men en tjej hade typ legat på bänken o sett hemskt uttråkad ut. alla var i vuxen ålder förövrigt...

men sen fick jag ett sms av min gamla handledare, hon som fixat föreläsningen. och hon sa att min föreläsning var den mest omtyckta! så då blev jag väldigt glad.

jag hoppas att jag fick ut mitt budskap, och att det ska kunna hjälpa alla andra aspergare till ett bättre liv.

hej allihopa!

fick ett samtal från min gamla lss handledare förra veckan då hon undrade om jag ville föreläsa inför ett 40tal kontaktpersoner, om hur det är att ha asperger syndrom. de hade tydligen haft en massa olika föreläsningar och avslutandevis ville de ha en aspergare och helst en tjej. så då passar ju jag perfekt!

jag har funderat lite på vad jag ska säga, men till skillnad från de flesta föreläsande aspergare så har jag inget manus jag läser rakt av. tack vare min teaterutbildning har jag lärt mig att improvisera, så jag kommer bara skriva upp lite punkter, bestämma i vilken ordning jag ska prata om vad, men sen tänker jag bara freestyla helt enkelt.

jag är så glad att jag lärde mig att improvisera, innan jag lärde mig det planerad jag tillochmed mina vardags samtalsämnen kvällen innan. så jag brukade vara fruktansvärt låst, och fick panik om jag träffade på nån utanför sitt sammanhang, tex en klasskamrat på stan.

nu är det bara dagar kvar tills föreläsningen, och det jag oroar mig mest för är hur jag bäst ska få fram mitt budskap. för de här männsikorna kommer att vara väldigt viktiga i en massa aspergares liv, och om jag kunde få dem att sprida vidare min positiva syn på asperger, så kanske de kan hjälpa andra aspergare att se att de inte är sämre, att de inte är dömda till ett liv i depprimerad ensamhet.

jag ska göra så gott jag kan, och om du inte visste det farfar, så dedikerar jag den här föreläsningen till dig.

hej allihopa!

nu kommer den utlovade resumen, sist höll jag ju på att flytta från liten småstad till en av svergies största städer. det var himla stressigt och en enorm omställning för mig, har fortfarande inte riktigt vant mig. det är så väldigt mycket större här, så rörigt, mycket människor, butiker, ljus och ljud.

               jag känner mig inte trygg här, inte hemma, men det kanske kommer senare... det tog ganska lång tid att känna mig hemma i min förra komun också, så det är väl bara att ge det tid.

innan vi flyttade fick jag ett samtal från mamma att min bonus farfar var döende, och att om jag ville träffa honom så fick jag göra det snart. han hade haft någon väldigt ovanligt sorts blodcancer ett bra tag, men alla hade hela tiden pratat om att han kanske skulle bli bättre snart, så jag hade inte förväntat mig det.

så på årsdagen av mitt deppfria år träffade jag honom för sista gången, men det visste jag inte då. jag trodde att jag åtminstonde skulle få ett halvår till med honom, men det fick jag inte. jag berättade för honom om att jag varit deppfri ett helt år, och det tyckte han var jätte bra. sen fick han mig att lova att jag skulle skicka ett vykort när jag flyttat.,

                 han dog innan vi ens han flytta, så jag han aldrig skicka ett vykort. det tog mig mycket hårt, för han var min farfar och det närmsta en fadersfigur jag nåpgonsin haft. jag fick både döds och livsångest, och jag klunde inte sluta tänka på det, vart han hade tagit vägen.

nu börjar jag må bättre igen, även om jag aldrig någonsin kommer att sluta sakna honom. jag älskade honom och det vet jag att han visste, och jag kommer aldrig att glömma honom så länge jag lever.

hans död lärde mig att man inte har den tid man tror att man har, att man måste leva livet nu medans man kan. den kunskapen kommer jag alltid att vara tacksam för, tack för allt farfar

hej allihopa!

jag sa ju för några månader sen att jag skulle flytta min blogg till en blogg med en annan tjej, men efter min flytt och ett dödsfall i släkten kom jag aldrig igång med det. och nu när jag börjar orka blogga igen ville jag hellre återvända hit, till min egen plats.

jag hoppas att alla mina gamla läsare ska hitta tillbaka hit så småningom, men en större uppdatering på det som hänt i mitt liv medans jag varit borta kommer senare.

tills dess får ni ha det bra allihopa!

hej!

nu håller jag på att flytta över alla mina gamla inlägg härifrån, till min och babys nya gemensamma blogg 

http://pinkofhearts.wordpress.com/

hoppas att ni kommer med oss dit också!!

hej allihopa!

har inte orkat skriva nåt på väldigt länge nu, har helt enkelt haft för mycket att göra.... det är nämnligen så att jag ska flytta,typ två timmar bort med bil.

från att bara ha bott i småstäder ska jag nu flytta till storstan, så jag är ganska nervös..

det är inte lång tid kvar heller, har lite mer än en månad på mig och sen ska allt vara klart. jag vet inte hur jag ska hinna, hur jag ska orka hålla koll på allt som måste hållas koll på. förra gången jag flyttade var dessutom totalt misslyckad, men den här gången har älsklingen lovat att hjälpa till ordentligt, men jag är fortfarande orolig....

Hej allihopa!

Jag kollar ibland vad det egentligen är folk söker på för att komma in på min blogg, och det var någon som sökt på ”hur klarar en aspergare en kärleksrelation”. Så jag tänkte skriva lite om det, men kom ihåg att även om jag har asperger så är jag en individ, vi fungerar inte alla på samma sätt.

Innan jag någonsin blev ihop med någon var jag som väldigt många andra, väldigt nervös inför att bli ihop. Jag var rädd för att öppna upp mig för en annan person, jag ar rädd att om jag visade vem jag egentligen var så skulle den jag var tillsammans med inte längre vilja ha mig.
    Sedan fick jag reda på att jag har asperger syndrom, och då började jag givetvis fundera på hur, när eller om jag skulle berätta det för en möjlig partner.

Jag berättade att jag hade asperger för min första riktiga pojkvän, ett tag efter att vi blivigt ihop. Han tyckte inte att det var speciellt konstigt, och när vi gjorde slut några månader senare berodde det inte på min asperger.

Min andra pojkvän berättade jag för innan vi blev ihop, han tyckte inte heller att det var något fel med min diagnos.

Min tredje pojkvän tyckte däremot om att reta mig för min asperger, han drog ironiska skämt som jag inte fattade och hade jättekul åt att jag inte förstod. Sedan började han pika mitt utseende och då orkade jag bara inte med honom längre.

Min nuvarande fästman visste om att jag hade asperger innan vi blev ihop, och vi var bästa vänner i ett halvår innan. Vi har varit tillsammans i fyra år, så vi stör oss ju båda två på varandra ibland.
                       Älsklingen har aldrig klagat på att jag har asperger, tvärt om tycker han att min as gör mig oförutsägbar, rolig, intressant, aldrig tråkig, charmig, smart och speciell.
                       Vi har lärt oss att jobba runt de saker jag har problem med, han berättar alltid om saker som ska hända innnan, låter mig vara ifred när min kopp är full och vi har delat upp hushålls sysslorna efter det jag kan/inte kan.
                       Älsklingen är kanske lite mer orolig för mig än vad han skulle varit över en nevrotypisk flickvän, eftersom han vet att jag inte hittar så bra blir han nervös om jag går ut själv tex.

Själv har jag inga problem med att klara av en kärleksrelation, jag kan älska en annan människa, respektera att han inte fungerar på samma sätt som jag gör, jag förstår att han har känslor och jag blir ledsen om han är ledsen.
                      Jag älskar närheten, blir inte alls trött av att umgås med min partner. Jag gillar att mysa, har bara problem med lättare kroppskontakt när min kopp är full.
                     Jag tar hand om älsklingen när han är sjuk, jag tröstar honom när han är ledsen, peppar honom när han är nere, och saknar honom enormt när han inte är hos mig.

Jag tror inte alls att det är omöjligt för en aspergare att hitta en partner, att älska en annan. Visst finns det de som inte kan älska en annan, inte kan sätta en annan människas behov före sina egna. Det finns både aspergare och nervrotypiska människor som inte har de egenskaperna, och har man dem inte tycker jag inte att man ska vara ihop med någon annan.

Det är egentligen de enda två kriterierna för att kunna få en bra kärleksrelation, att kunna älska en annan, och kunna sätta den personens behov före sina egna. Kan man det kan man älska och bli älskad tillbaka.

Jag skulle vilja säga att jag klarar av en kärleksrelation lika bra som en nevrotypisk, jag känner lika mycket som en nevrotypisk.

Du betyder allt för mig älsklingen, vi har haft fyra underbara år och jag hoppas det blir många många fler!

hej allihopa!

nu har jag sett den animerade filmen Coraline, som är gjord av Henry Selick som även gjort A nightmare before christmas. Coraline handlar om just flickan Coraline som flyttar till en ny stad, i det nya huset "the pink palace" hittar hon en dörr till en annan värld där allting är annorlunda. jag tyckte filmen var helt underbar, en av mina absoluta favoriter någonsin!!!

hej allihopa!

efter en hel veckas umgänge är jag nu helt slut, inte heller kommer jag att hinna få vila ut ordentligt eftersom jag har 22 texter jag ska hinna och läsa och kommentera innan juni...

annars har jag haft jätteroligt och fått umgås en del med baby och sam, vi har bytt presenter och varit på vårmarknad och köpt nougat. sedan provsmakade jag babys ben & jerry glass och nu är jag helt kär i deras strawberry cheesecake smak!!

jag saknar sam och baby, jag träffar dem inte så ofta som jag skulle vilja. men det är väl något som händer när man blir äldre, att man inte längre har tid att träffas lika ofta..   jag hoppas ändå att vi ska lyckas hålla kontakten genom livet,  men man kan inte alltid få som man vill. kanske är vi redan på väg att glida ifrån varandra, jag vet inte riktigt.

jag trodde att jag aldrig skulle kunna få några riktiga vänner eftersom jag har asperger syndrom, men både baby och sam har accepterat mig precis som jag är. de har aldrig fått mig att känna mig sämre, snarare har de fått mig att växa som människa och det kommer jag alltid att vara väldigt tacksam över.

                  jag insåg härrom dagen att livet går väldigt snabbt förbi, och att innan man vet ordet av kan det redan vara slut. det värsta jag kan tänka mig är inte att dö, utan att jag skulle dö utan att hinna berätta för dem som står mig närmast att jag älskar dem. jag försöker av den här anledningen att säga det till dem så ofta jag kan, men om ni skulle ha missat det tidigare så sam, baby, älsklingen, jag älskar er. nästan lika mycket som jag älskar ben & jerry....

Hej allihopa!!

Sa jag att jag hade den sista textinlämningen vid midnatt den tredje? På eftermiddagen den tredje kollade jag igenom min text för sista gången och skulle precis lämna in den, men jag tänkte att jag skulle kolla hur de andra i gruppen gjort först. Då fick jag världens chock!

Jag hade suttit och slipat på mina 10 000 tecken hur länge som helst, och nu var jag så nöjd med texten som jag nånsin skulle bli. Men när jag kollade på de andras texter upptäckte jag någonting märkligt, alla de andra hade lämnat in 30 – 50 000 tecken… Först tänkte jag att de måste ha gjort fel, sedan letade jag upp reglerna för hur man skulle lämna in den sista texten. Och där står det klart och tydligt att man skulle lämna in 30 – 50 000 tecken!!!

Jag hade alltså missuppfattat totalt, och nu var det bara 7 timmar kvar innan jag skulle lämna in och jag hade bara en tredjedel färdig skrivet… jag visste att jag aldrig skulle hinna skriva 20 000 extra tecken, så jag bröt ihop totalt, låste in mig på sovrummet och bara grät och skakade.

Älsklingen fick ringa min lärare och fråga hur jag skulle göra, och hon sa att jag kunde lämna in det nyskrivna plus lite annat som jag lämnat in tidigare. Men det kunde jag inte göra. I reglerna för inlämning stod det nämligen att man bara fick lämna in tidigare inlämnat matrial om det hade blivigt omskrivet. Och eftersom jag har asperger syndrom så måste jag gå efter reglerna, och när mitt sätt inte fungerar har jag väldigt svårt att tänka om. sen har jag också svårt för överraskningar, och eftersom jag fått en chock så kunde jag inte tänka klart längre.

Jag funderade ärligt talat på att hoppa av kursen, för att slippa skammen av att vara den enda som skickat gammalt matrial. Men i sista stund började min hjärna fungera igen ,och jag mindes att jag hade kommit på saker som jag ville skriva in i den tidigare texten. De ideerna hade jag sparat i ett kollegieblock för att skriva in i texten senare när jag hade tid, så nu kunde jag bara skriva in de nya passagerna i det gamla matrialet. Sedan skickade jag in det omskrivna tillsammans med det helt nyskrivna, och jag hade klarat mig!!

Det blev kanske lite haffsigt skrivet i sista minuten, men jag hade i alla fall gjort uppgiften och jag hade inte behövt hoppa av. Jag har varit tvungen att hoppa av så många saker förut, och jag klarade bara inte av att misslyckas en gång till. Och det gjorde jag inte heller, för första gången på länge har jag klarat av någonting, och jag är så väldigt stolt över mig själv.

Eftersom jag har väldigt svårt att släppa stress, så kommer jag nog att vara lite skör ett par dagar till innan jag helt kan släppa chocken. Nu ska jag läsa den text jag blivigt tilldelad, sedan ska jag skriva en lång kommentar till den, sen är skrivarkursen över.

Hej allihopa!

Idag firade jag och älsklingen vår fyraårsdag!! Det är lång tid det, men sammtidigt så känns det inte så särskillt långt. Men tiden ska ju gå fort när man har roligt, och nog har vi haft kul alltid!!

Vi firade med att gå ner till stan och äta på kinaresturang, väldigt mysigt faktiskt. Vi är inte så mycket för överdrivna firanden så efter att vi ätit gick vi hem igen, och nu ska vi väl bara slappa framför tvn resten av kvällen.

Annars är jag ganska stressad just nu, min sista textinlämning ska vara inne senast midnatt den tredje och jag är fortfarande inte klar. Men jag hinner nog, och skulle jag inte vara helt nöjd med texten så är inte det så farligt. Jag kan ju skriva om den hur många gånger jag vill senare, just nu behöver texten bara vara rättstavad och sammanhängande. Resten kan jag fixa senare.

Min viktfixering har lättat lite, men ännu är inte kampen över. nåt jag verkligen saknar är att läsa modetidningar, men jag har inte lyckats hitta någon som inte har en massa bantar artiklar i. Jag skulle verkligen älska om det fanns en modetidning med bara plus size modeller, helt utan bantartips. Maybe one day….

tills modevärlden inser att även kurviga tjejer gillar mode, och att vi också är vackra, så har jag ju alltid den vackra jennifer hudson att se upp till...

Hej allihopa!

Både idag och igår hade jag ett återfall, av min utseendesfixering… jag och älsklingen skulle ut och handla mat med kompisar, och jag kunde inte hitta något att ha på mig. Så precis innan vi skulle gå utanför dörren bröt jag ihop och vägrade följa med, jag kände mig bara så fet och äcklig och jag ville inte att någon skulle se mig.
    Älsklingen ville inte lämna mig ensam så han bad de andra att åka och köpa maten vi skulle äta själva, sedan satt han och försökte trösta mig medan jag satt på golvet i min garderob och grät. Sedan satt jag inlåst i mitt rum och tyckte synd om mig själv medan de åt mat i vardagsrummet och hade roligt.
Och idag var det inte mycket bättre, jag deppade ihop totalt över en liten finne och vägrade följa med älsklingen och handla igen.

Så nu är det bara att börja om igen, att börja kämpa emot alla ”gud vad jag är ful” tankar och försöka fokusera på det vackra i mig istället. Men det är bara så svårt att göra i ett samhälle där nästan anorektiska modeller ses som normalviktiga, och kvinnor värde baseras på hennes utseende.

Men efter mycket sökande har jag hittat några bilder på vackra kvinnor i min storlek eller större, som jag kan ha som bevis på att tjejer i min storlek visst är vackra.

högst upp är den första plus size vinnaren av americas next top model, Whitney Thompson. nederst är  den underbart vackra plus size modellen Kailee O´Sullivan

Hej allihopa!

Nu har jag varit deppresionsfri i snart nio månader, helt utan medicin, och jag tänkte att jag skulle dela med mig av hur jag lyckats med detta.

1.
för det första så får många som diagnosticerats med asperger veta att det är väldigt vanligt med deppresioner, påtvingat celibat och ensamhet. Detta fick jag också höra, och det är kanske så livet blir för en del människor, men bara för att det kan hända betyder inte det att det måste hända. Och det finns en massa aspergare med kärlekspartners, med vänner som är lyckliga. Men dem får man inte höra om.
                  Vi kan själva ändra våra liv om vi inte gillar hur det är för tillfället, aspergare kan visst ha kärleksrelationer, vi kan visst ha vänner, och vi kan definitivt vara lyckliga. Vi kanske inte kan göra det på samma sätt som de flesta, men om ett annat sätt når till samma mål så ger det ju samma resultat i alla fall. Om man tror att det är omöjligt blir det omöjligt. Det var när jag insåg detta som jag faktiskt kunde börja ändra på saker och ting i mitt liv som jag inte gillade.

2.
Att sluta vara depprimerad handlar mycket om att komma till en punkt där det är mindre jobbigt att ta itu med de bakomliggande problemen, än att bara fortsätta må dåligt över hur saker och ting är. Sådant kan ta väldigt lång tid, och en del hinner kanske aldrig hit innan de tar livet av sig.

3.
För aspergare skulle jag rekommendera kognitivbeteendeterapi (kbt), eftersom det är logiskt och lätt att göra på sig själv (billigt och inga långa vårdköer), det är bara att låna böcker om kbt på biblioteket för att kunna sätta igång.

4.
Sedan gjorde jag så här att jag uteslöt allt onödigt i mitt liv som gjorde mig ledsen. Som tex, jag umgås inte med människor som får mig att må dåligt, jag ser inte på sorgliga filmer, jag läser inte sorgliga böcker, jag lyssnar inte på arg eller deppig musik.

Jag ser till att göra saker jag blir glad av så ofta som möjligt, jag håller mig sysselsatt, jag umgås ofta med människor jag blir glad av, jag ser på glada filmer, läser glada böcker med lyckliga slut, och jag lyssnar bara på glad musik.

5.
Sedan läser jag många självhjälpsböcker, och filosofiska böcker. Det hjälper mig att hålla mig fokuserad och så får jag se hur andra har gjort för att bli lyckliga.

6.
Av egen erfarenhet har jag kommit fram till att man inte kan vara lycklig om man söker efter lycka, den finner man när man är nöjd med sitt liv.
Jag ser det så här, kan de svältande föräldralösa barnen i afrika skratta och le emellanåt, då kan jag det med.

7.
Till slut tror jag stenhårt på att man aldrig kan vara lycklig om man inte älskar sig själv för den man är, helt utan förbehåll. För vad som än händer en i livet, om man är sjuk, om man är ensam, om man inte kan leva upp till normen, så har man alltid sig själv.
    Ofta säger vi hemska elaka saker till oss själva, att vi inte duger som vi är. Men det kan vi sluta med, varje gång en elak tanke kommer kan vi säga nej det stämmer inte. För varje elak tanke kan vi tänka tio positiva, man kan skriva ner allt som man är bra på, allt man tycker om hos sig själv, alla människor man bryr sig om, alla saker man tycker om att göra.
    Man kan välja att se det negativa eller det positiva, det senare är ett mycket bättre val.

Hej allihopa!

Nu har jag fyllt år och haft mitt födelsedagsfirande, vi var min mamma med familj och fem av mina sex kompisar (visst är min bekantskapskrets ”enorm”, är som sagt aspergare), för sam kunde inte komma. Men hon skulle försöka komma upp hit nån gång i maj sen, så att vi får byta presenter med varandra. Sam fyllde också år i april och henne har jag fortfarande inte köpt något till, sen fyller baby år i början av maj så henne måste jag också hitta på något till…

Nu är det bara cirka en och en halv månad kvar tills försäkringskassan ska belsuta om jag får mitt bidrag igen eller inte, och jag är överväldigande nervös även om alla säger att jag inte behöver vara det. Alla som känner mig säger att jag säkert kommer att få det igen, men jag har hört en massa skräckhistorier om hur en kvinna som var döende i canser tvingades fortsätta jobba, och hur en blind autist inte heller fick sitt bidrag.
    Om jag inte får mitt bidrag vad fan ska jag göra då? Jag kan ju inte jobba eller plugga, jag kan ju för fan inte ens gå ut ur lägenheten själv, jag kan inte ens föra en konversation med en ny person utan att få ångest. Jag kan inte hålla koll på någonting och blir överstressad för minsta lilla, så hur fan skulle jag klara mig?

Och jag vill verkligen inte gå in i väggen igen, jag gjorde det i slutet på gymnasiet då min klass hade slutproduktion (jag gick teaterestet så vi satte upp en pjäs), och det var förskräckligt jobbigt. Jag fick till slut ångetsattacker bara någon sa ordet teater eller vår lärares namn, jag blev depprimerad, fick en slags vakum känsla (som om jag inte var i min kropp och inte kunde känna några känslor), glömde bort hela samtal jag haft och fick nervösa ansikts och handryckningar.
    Och sedan tog det mig TVÅ OCH ETT HALVT ÅR ATT KOMMA ÖVER DET!!!!! Så lång tid tog det innan jag inte var stressad över den pjäsen längre, och jag orkar bara inte gå igenom det en gång till. Och den pjäsen jobade i ändå bara på i cirka fyra –fem veckor, så det var enormt mycket skada som tillfogades under väldigt kort tid.

Jag har precis lyckats vara deppressionsfri i över åtta månader, och om jag måste plugga eller jobba igen vet jag inte om jag kommer att klara att inte bli depprimerad igen.

Jag skulle hemskt gärna vilja jobba eller plugga, för ibland är lägenheten som ett lite lyxigare fängelse bara. Men jag har jobbat och pluggat flera gånger förut och det har bara skitit sig totalt varje gång, och varje gång det har skitit sig har jag blivigt ännu mer besviken och depprimerad..

Jag bara önskar att jag kunde få beslutet nu, så att jag åtminstonde kunde sluta oroa mig för hur det ska gå….

hej allihopa!

har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska åka till kursavslutningen eller inte, men det beslutet kommer säkert av sig självt förr eller senare...

i helgen fyller jag år, och älsklingen ska ordna min födelsedags fest. inte för att det blir någon riktig fest direkt, jag känner ju inte speciellt många människor och riktigt nära vänner har jag bara två. men baby och sam är så bra vänner att jag inte behöver några fler.

älsklingen har tydligen en överaskning till mig, och vanligtvis hade det drivit mig till vansinne. jag klarar inte av överaskningar, jag vill veta vad som kommer att hända och när. men i år tänkte jag faktiskt inte försöka luska ut vad överaskningen är (jag är övernaturligt bra på att ta reda på hemligheter), utan bara låta mig bli överaskad för en gångs skull.

min förra födelsedag hade älsklingen ordnat en överaskningsfest åt mig, men då åt jag fortfarande jätte starka antidepp så jag kunde inte känna någonting över det, och det var bara så sorgligt.

             i år är jag helt antideppfri så nu kommer jag att kunna njuta av min födelsedag ordentligt, ska ha så roligt som jag bara kan!